A4

I min fördjupning har jag valt att skriva mycket kortfattat om

Aristoteles

Jag gjorde en avgränsning i hans filosofiska tankar till endast hans verklighetsuppfattning.

Aristoteles var en grekisk filosof och naturforskare, som elev till Platon och lärare till Alexander den Store berörde han ämnen som filosofi, retorik, biologi, logik, poesi och politik
Tillsammans med Platonismen anses Aristoteles läran inom den klassiska filosofin, och tillsammans med sin lärare Platon och en annan känd filosof Sokrates ses han som en av dom mest betydelsefulla grekiska filosoferna.
Aristoteles hade stor alltså stor betydelse för filosofin, men också för logiken, han la grunden till vårt sätt att se på vetande och kunnande.
Han ansåg att människor av naturen är politiska varelser och det innebär att vi också är sociala varelser, alltså måste vi inkludera sociala överväganden för att förstå människans beteende och behov.

Sättet Aristoteles såg på verkligheten var det som skiljde honom från sin lärare Platon.
Aristoteles menade att det inte finns någonting som är mer verkligt än det som vi får kunskap om genom våra sinnen och det tolkar jag som att våra sinnen inte kan ha fel, om luktsinnet känner doften av en ros, handens känselsinne känner en ros och ögat ser en ros så måste det vara en ros. Våra sinnen kan inte alla tillsammans ha fel, dom kan inte alla inbilla sig.
Enligt honom har alla föremål två samexisterande aspekter, nämligen form (aktualitet) och materia (möjlighet). Han menade att föremålets yttersta beskaffenhet, som alltså är form och materia är sammansatt av de fyra elementen jord, vatten, luft och eld. Varje enskilt föremål tillhör en av dessa element och har sin naturliga plats där. Så om jag t ex skulle ta en sten som domineras av elementet jord så skulle den falla mot universums medlepunk eftersom jord elementet rätta plats är just där.

Även Aristoteles ville förklara mångfalden och förändringen. Han ansåg emellertid inte som Platon att verkligheten var oföränderlig. Aristoteles såg världen som föränderlig men kunde inte förklara varför den såg ut som den gjorde. Varje förändring innebär för Aristoteles en övergång från materia till form och detta sa han var på grund av fyra orsaker. Genom att beskriva dem kan vi också förklara världen.

Den första orsaken är den materiella som utgör själva grunden t ex byggnadsmaterialet till en bil. Sedan kommer den formella (ritningen till bilen). Sedan den verkande (själva byggandet av bilen), och sist men inte minst, den viktigaste orsaken, dvs syftet med hela arbetet. Aristoteles ansåg nämligen att allt i naturen har ett syfte, ett ändamål, och därför kallas hans världsbild teleologisk. Blomman strävar efter att blomma, trädet att bära frukt, stenen att komma i vila i universums medelpunkt och djuren att bli fullvuxna.

Egna åsikter

Jag håller med Aristoteles på allt det jag tagit upp, hans åsikt om verkligheten och att det inte finns någonting som är mer verkligt än det som vi får kunskap om genom våra sinnen håller jag med om nästan till fullo. Jag kan självklart inte var helt säker på detta, men jag vill nog tro att alla våra sinnen inte kan lura oss, hur skulle det då vara?
Jag delar också hans syn på att allt i naturen har ett syfte, inte bara vi människor, dock anser jag att allting inte bara har ett syfte för sig själva men också för allting annat. T ex blommar som strävar efter att blomma fyller också en funktion för bin och humlor som tar dess nektar och gör honung av som vi människor och även vissa djur intar som föda. På så sätt kommer också alla usprungliga syften vidare till andra saker i naturen och får nya betydelser och funktioner.

Ett motargument till hans teorier skulle ju kunna vara speciellt det här som att det inte finns något mer verkligt än det våra sinnen säger oss, för det finns alltid saker som påverkar våra sinnen och låter dom lura oss. T ex om vi är trötta eller berusade kan sinnerna lura oss att tro att saker som inte finns står rakt framför oss, saker kan kännas eller lukta som något helt annat. Så att detta alltid skulle vara sant kanske inte riktigt är sant. Men det är ju bara min åsikt och jag låter nog Aristoteles ha sin ifred, så att han inte förbannar mig från sin grav.

A3

Matrix
[12. Reflektion och värdering: Anser du att sinnena förmedlar data och information om verkligheten?]

Hur vet vi egentligen att verkligheten vi uppfattar som verklig faktiskt är det? Men om vi nu antar att den är det så ja, då anser jag att sinnena förmedlar data och information till oss om just hur verkligheten runtomkring oss är. Dock anser jag också att vi kan missuppfatta sinnena, t ex kan synen lura oss med synvillor och faktiskt även synfel. Men också kan våra sinnen låta oss uppfatta andra människor fel, jag kan tro att någon tycker om mig, men det är bara mina sinnen och egna slutsatser som tagit mig dit. Våra sinnen kan låta oss missuppfatta massor av saker och situationer.

Ett utmärkt exempel på detta hände mig för bara någon dag sedan, då en vän till mig trodde att jag var arg på denne ringde upp mig men hörde inte riktigt vad jag sa då dennes öra försökte både ta upp vad jag sa, ljud runtomkring, handens nerver skulle känna och ögonen se allting i dennes omgivning. Så när jag sa " jag är inte arg på dig!" hörde denne bara "jag ÄR arg på dig".

Så, i slutsats: Våra sinnen förmedlar omvärlden och våran såkallade verklighet, men sina informationen då det lätt kan bli lite fel.


[15. Reflektion och värdering: Anser du att du är i din hjärna?]

Både ja och nej. För visst kommer alla tankar och känslor från impulser i hjärnan och intryck den fått. Men jag anser också att det finns något mer, jag tror på hjärtat, även om jag är fullt medveten om dess fysiska funktion. Jag tror också på själen och medvetandet som något, iallafall delvis separat från min hjärna. Dessa är inte beroende av nerver eller celler.

Min personlighet är delvis i min hjärna men också i min själ och hjärta.
Det vill jag tro på, jag vill tro att vi människor är mer än det vi kan läsa oss till i biologiboken.

[18. Reflektion och värdering: Tar duför givet att vi lever i en gemensam värld? Eller undrar ibland om den är en illusion?]

Jag anser att man inte ska ta något för givet så nej. Men jag tror iallafall tillräckligt på en gemensam värld för att inte helt tappa bort mig i mina funderingar om en illusionsvärld.
Man kan se det ifrån det här sättet; om det verkligen fanns bara jag, skulle jag då skapa lidande åt mig själv? Skulle jag då ge mig själv så många motsättningar och skulle då folk svika mig?
Nej, det är inte tänktbart enligt mig. Visst kan jag alltid undra om vi bara är en lek för någon, men om vi skulle undra för mycket, skulle vi då kunna leva vidare? Jag väljer, ibland motstävigt att inte fundera allt för mycket på sådant jag ej kan kontrollera. Vi vet nog inte säkert förrens tidens slut och vill vi verkligen ha svar på alla frågor som finns i världen?

[22. Reflektion och värdering: Anser du att vi kan förstå verkligheten i sig?]

Återigen antar jag att verkligenheten som jag uppfattar den är den sanna. Men jag tror inte vi kan förstå den, det skulle enligt mig måsta innebära att vi förstår allting runtomkring oss, alla andra människor, alla naturfenomen och alla hemska saker som händer. Visst kan man tro att det har en mening i slutändan, ett ändamål, men betyder det verkligen att vi förstår det?

Jag tror inte vi kan förstå verkligheten helt, för vi kan nog inte uppfatta allting som händer runtomkring oss och vi kan inte heller förstå exakt allting och säga att det är det sanna, det ända sanna. Inte heller kan vi förstå verkligheten för skulle inte det måsta betyda att alla har samma uppfattning om verkligheten, hur skulle vi kunna enas totalt om detta?

Man behöver kanske inte förstå allting, utan ibland bara låta det bara fundersamt och mystiskt.

Religion och naturvetenskap mål 3

[7. Reflektion och värdering: Anser du att en naturvetare kan vara religiös?]

Ja, jag ser ingen anledning varför båda delarna inte skulle kunna finnas hos en naturvetare.
Även om denne vet att jorden skapades av big bang och människan kommer ifrån aporna så kan denne ändå tro att Gud kanske var den som startade allt, eller så finns han kanske bara där för att övervaka och leda oss på livets väg. Även om en naturvetare vet mycket om hur saker är rent vetenskapligt hindrar det väl inte denne från att ändå undra om det finns något mer, en större krav en bara gravitation och uv-strålar. Något större än oss allihopa som man kanske inte kan förklara genom att titta på det genom ett mikroskop.
Undran och tro kan gå hand i hand med vetenskap tror jag.

[10. Reflektion och värdering: Anser du att alla religioner egentligen talar om samma Gud?]

Ja, i stort sätt eftersom det finns många och stora likheter mellan dom flesta religioner. Jag tror att all religon nog uppkom utifrån en religion men han sen utvecklas till olika pågrund av tid, plats och olika berättelser.

Antagligen har människor bara sett på religionen på olika sätt, precis som du ser en blomma på ett annat sätt en mig. Judendomen, Kristendomen, Hinduismen, Islam ja till och med Buddhismen har anknytningar till varandra och det tycker jag är en säkert tecken på att dom egentligen är väldigt lika varann. Vi har bara olika uttrycksmedel, skrifter och namn, i grund och botten är det nog egentligen samma sak. En tro.

[24. Reflektion och värdering: Vad tänker du när du ser upp på natthimlen och ser alla stjärnor? Är vi små, ynkliga och vanmäktiga?]

Jag vet att jag alltid, så länge jag minns har försökt räkna stjärnorna, men då kom jag ju självklart bort mig och fick räkna om. Jag har också försökt se bilder, inte vanliga stjärnbilder utan snarare djur eller former. Det är nog det logiska i hjärnan som kommer fram, man vill inte se något bara för vad det är, det måste likna något, då känns det tryggt.

Jag tänker också på hur långt bort stjärnorna faktiskt är, dom är så små för oss, fast än dom är så stora i verkligheten. Sen undrar jag ofta om det är någon som vid samma tillfälle tittar på samma stjärna och känner sig precis som jag gör, det är antagligen för att jag söker samhörighet.

Jag vet inte om jag anser att vi är varken små, ynkliga eller vanmäktiga. Ska jag jämnföra mig själv med hela himlavalvet och dess skönhet? Det går ju bara inte, så jag föredrar att bara beundra det och hoppas på att någon tycker att jag i alla fall är nästan lika vacker och underbar som en stjärna!

Vetenskap och moraliska fakta mål 3

[8. Reflektion och värdering: Vilka saker filosoferar du mest över?]

Mest varför saker blev och är som dom är, jag är mycket för att analysera.
Sen också människors beteende, varför vi gör som vi gör, vad är grunden till det. En annan sak är hur andra människor ser på saker, hur dom ser på mig och andra i min omgivning. Alltför ofta filosoferar jag över kärlek och känslor, det blir väldigt jobbigt i längden.. Ännu en sak är att jag ofta undrar över vad folk tänker och känner just den sekunden, vad gör dom och; varför?

Det blir alltid många varför i mina funderingar. T ex ; om det finns en aktiv Gud, varför låter han människor lida isåfall? Och varför låter han oss ha vår fria vilja när så många missbrukar den och bara kastar bort sitt liv?

Jag är en tänkare, en grubblare, en människa som analyserar saker.
Men ibland önskar jag att jag inte var det..

[11. Reflektion och värdering: Anser du att ditt samvete fungerar informerande, pådrivande och skuldgivande?]

Ja, eftersom samvetet informerar mig ständigt om handlingar jag utför eller tänker utföra är rätt eller fel. Undermedvetet så kollar ju i alla fall nästan alla människor om det är rätt att göra så, om vi inte gjorde det och höll dom tankarna fräscha skulle nog inte samhället se ut som det gör idag. Samvetet är också pådrivande eftersom att om jag lovar en vän att göra en viss sak men sedan inte gör det så känner man ju skuld för att man inte gjorde det man sagt eller lovat och skuld kommer ifrån samvetet, anser jag.

Så, enligt mig är "informerande, pådrivande och skuldgivande" tillsammans vårat samvete.
[18. Reflektion och värdering: Anser du att defekta exemplar av vår ras bör tas undan så att det blir ett friskare samhälle?]

Nej, eftersom jag anser att det är våra olikheter som skapar denna värld och gör den till en bättre plats. Visst skulle världen bli en mer effektiv och produktiv värld och vi kanske inte skulle ha krig, men vet vi verkligen det säkert? Om alla var perfekta och helt lika varandra, skulle nog kreativiteten och konsten nog dö ut efter ett tag, då den säkerligen kommer anses vara överflödig och onyttig för framtiden. Men, utan uttrycksmedel så tror jag människan bara blir uttråkad och hittar istället nya sätt att roa sig, jag tvivlar dock att dom är lika miljövänliga som att bygga sandslott även fast man är 19 år..

Och om det bara finns perfekta människor och ingen dör i sjukdommar eller liknande, kommer vi inte överbefolka jorden då? Var ska alla människor bo? Kommer vi verkligen kunna producera mat åt alla människor? Visst, vi kanske är perfekta, men kan man verkligen älska en människa som är helt perfekt och kanske tillochmed en exakt kopia av en själv?

Jag tvivlar på att världen skulle bli en bättre plats och att vi skulle bli lyckligare av att "radera" alla mänskliga defekter. Det är våra skillnader som skapar vår värld.

Utopia?

A2

RELATIVISMEN

[7. Reflektion och värdering: Anser du att det inte finns någon sann moralsyn? Varför ska vi respektera andras moraluppfattning?]
Sanning, ett svårt ord, sanning betyder olika saker för olika människor och olika kulturer.
Men moral, jag tror att det finns en sann moralsyn och att vi nog egentligen vet och känner av den, men att våran tro, kultur eller vårt samhälle styr den. Ibland till det bättre ibland till det sämre, men vi kan inte lägga all skuld på våran omgivning, för vi har också ett ansvar i saken. Det är ändå vi som handlar, inte någon annan åt oss. Vi uppfattar nog den sanna moralsynen väldigt olika också, precis som man ser på sin egen hand från olika vinklar, en annan människa ser den från ett annat håll och på ett annat sätt. Vi ska respektera andras moraluppfattning just för att vi ser på saker på olika sätt, det är ju helt enkelt omöjligt att hela jordens befolkning skulle dela uppfattningar om allt. Sen kanske dom inte vet något annat, vi får ofta våran moraluppfattning från våra föräldrar i början och sedan från resten av samhället. Så lever man i ett samhälle där moral ses på ett visst sätt så ser man nog själv det på samma sätt.

Moral, den får du se över någon gång ibland anser jag. Hur påverkad av andra är du?

Kant och etiken Mål 2

[4. Reflektion och värdering: Anser du att det faktum att något står i Bibeln ger det auktoritet eller sanning?]

En kär vän till mig funderar på att bli präst och hon säger alltid något jag brukar ta fasta på när det kommer till kristendom och religion i huvudtaget i frågan om dess skrifter;

- " Bibeln är skriven av människor, inte av Gud.."

Mycket vist sagt av henne och ack så sant, enligt mig. Även fast jag är både döpt och konfirmerad så kan jag inte se bibeln som någon faktisk sanning eller att den skulle vara baserad på bara fakta och inte mycket fiktion. Det är berättelser som vi människor skrivit ner för att påverka andra människor att tro, handla "rätt" och bli bättre människor. Visst innehåller bibeln mycket bra saker som råd, guidelinjer i livet osv osv. Men jag anser att man absolut inte borde följa någon bibel av något slag till punkt och pricka. Det finns så mycket som är föråldrat och nästintill sjukt om vi skulle använda i dagens samhälle. Att vi skulle t ex döda våra barn om dom inte lyder oss helt.

Borde vi inte skriva om bibeln egentligen? Ta bort sådant som inte har med världen att göra längre. Kanske är det för tabu att ens föreslå..

Moralens tre delar: argument för moralen

[2. Reflektion och värdering: Anser du att det viktigaste är att ha roligt? Eller att göra rätt?]

Det bästa vore kanske egentligen om det rätta alltid vore det roliga, men så är inte fallet.
Ta t ex att jag gör om halva den här kursen för att min första blogg försvann, jag skulle mycket hellre varit med mina klasskamrater och grillat just nu. Men, det kan jag inte. Det är faktiskt i slutändan viktigare att göra det rätta. Men jag tycker inte man ska se roligt och rätt som två helt skilda saker, saker blir ju oftast vad man gör dom till, det finns nästan alltid sätt att göra något ganska tråkigt med rätt till något som också är ganska eller mycket roligt.
[15. Reflektion och värdering: Anser du att du privat äger din kropp? Får du göra vad du vill med den?]

Enligt mig beror det helt på hur man ser saken, på ett sätt anser jag det självklart att jag äger min egen kropp, jag är ingens slav och kan gå dit jag vill. Jag kan själv kontrollera kroppens aktioner och handlingar, men samtidigt har ju jag inte full kontroll över den. För jag och min kropp har ju förväntningar och press på oss, vi ska bidra till samhället, studera, bli bra människor och jobba resten av våra liv. På det sättet anser jag att jag inte själv privat äger den, men jag kan ändå frita min kropp från samhället helt om jag vill. Och själen, den anser jag inte heller tillhör mig, visst är det mitt medvetande och jag är den som själen "tillhör" men jag anser att eftersom jag kaske en gång ska lämna ifrån mig min själ så kan jag inte göra vad jag vill med den och någon har säkerligen haft min själ före mig. Denne, dess framtida ägare och själen i sig tycker jag man ska respektera både genom att varken skada kroppen eller själen. För om jag skadar min kropp skadas också själen. Vad vore jag egentligen utan min själ? Bara ett tomt skal antagligen..
Utilitarismen

16 [Reflektion och värdering: Anser du att ett berg kan ha värde? Förklara vad det är för sorts värde!]

Ja för mig har ett berg många olika sorters värden! Affektionsvärde, då man kan ha minnen därifrån, symbolisktvärde, eftersom berg enligt mig både man betyda saker som stolthet, storhet, frihet och eftertanke. Men också rent materiellt värde, det kanske låter helt befängt men vi använder ju bergen, vi bor på dom, använder dess klippa till grus osv och berg änvänds ju i träning och äventyr, ett berg kan ha så många värden.

Men viktigast är nog affektions och symbol värdet, i två situationer är nog berg det vackraste som finns; när man sitter med någon kär, eller varför inte ensam och tittar på solnedgången, funderar över livet och bara andas in luften runtomkring. Ett annat tillfälle är vid tränings och äventyrsdelen, för tänk dom som bestiger Mount Everest, dom har tränat, kämpat och kanske kan dom nå sin drömm.

"Aint no mountain high enough!" - Gaye Marvin

[15. Reflektion och värdering: Anser du att vår instikt kan ha fel? Eller leder den till olycka om den får styra våra handlingar?]

Jag tror att instikten kan ha fel till viss del, det kanske inte är,verkar eller känns rätt just nu, men i det långa loppet är det ändå rätt att låta instinken styra oss i dom flesta situationer. Men ibland tror jag också att man förväxlar instinken med det mer djuriska, såsom begär. Jag tror, eller kanske vill jag tro på att min instinkt har rätt, iallafall 90 % av tiden, när jag helt vågar lyssna på den. Jag tror att ibland låter vi hjärnan eller hjärtat ta över och kanske även där misstar dom för att vi litar på vår instinkt. Vi vet ju aldrig iförväg vad våra handlingar ska få för konsekvenser, varesig vi lyssnar på hjärtat, hjärnan, förnuftet eller instinkten. Det viktiga är att vi lyssnar bara och inte alltid handlar utifrån impulser.


Fri vilja:

[2. Reflektion och värdering: Är det viktigt för din självbild att du kan styra ditt eget öde? Kan det inte var skönt att låta allt vara bestämt på förhand, liksom skrivet i din bok i himlen som muslimerna säger?]

Om jag helt tillfullo trodde att allting var förbesämt skulle jag inte bara kunna sluta leva normalt då? Då behövs inga handlingar av mig som jag inte vill, ingen ansträngning från min sida eller något engagemang alls. Om jag helt skulle tro på det, vore det inte så då? Då hade jag ingen chans att påverka framtiden alls, ingen chans att göra något till det bättre, då skulle jag alltså bara kunna luta mig tillbaka och låta ödet ha sin gång. Men jag tror inte tillfullo på detta, jag tror att även om mycket är förutbestämt så kan vi ändå alltid påverka det genom våra egna val.

A1

Ontologi

[19. Reflektion och värdering: Anser du att världen var annorlunda för dig när du var litet barn än vad den är nu? På vilket sätt skiljer den sig? Är det inte samma värld?]
Världen var annorlunda för att jag uppfattade den annorlunda, det man visste då hade någon oftast berättat, man ville veta allt om allting då.

- Nej! Ajabaja Malin, inte peta i eluttaget!

För barn är ju världen väldigt stor och oftast också väldigt läskig, men samtidigt är det mesta också väldigt spännande och roligt. Speciellt spännande och roligt var ju allt man inte fick göra, så är det fortfarande ibland.
Som barn visste man inte mycket om saker som upptar större delen av våra vuxna liv.
Sorg, olycklig kärlek, besvikelse, stress, press och krav.
Man visste bara ungefär vad det innebar, men nu man förstod nog inte, inte till fullo.
Dock undrar jag om våran uppfattningsförmåga vad gäller känslor var bättre eller sämre när vi var mindre.

Små saker var ju ack så stora när man var mindre, bara en sådan sak som att klappa en katt på vägen hem från skolan var jättestort. Det kunde man prata om i vad som måste kännts som en evighet för vuxna och vara helt i extas av lycka över den korta stunden med katten.

Mindre i ålder och storlek innebar också mindre girig, misstänksam och att man såg på människor genom deras beteende än deras utseende, det gjorde mer skillnad att en pojke slog någon än att han hade glasögon.

Ta bara en sak som julafton, då man hade väntat jättelänge och mer och mer intensivt efter att dagarna gick på just den där dagen då den stora läskiga gubben som kallades tomten skulle komma. Man skulle få paket, ha röda rosetter i sitt flätade hår och få ha både finklänning och finskor på sig. Det var stort.
Barn tänker visserligen också mycket på materiella saker, men dom ser det magiska i sakerna tydligare än oss. Jag kommer också ihåg att man uppskattade gåvor mer när man var liten och var nöjd en längre stund jämfört med dom korta sekunderna som oftast drabbar dom flesta vuxna.

När jag var liten var världen vackrare, snällare, renare och en helt underbart spännande plats som jag aldrig ville lämna. Jag vet inte om jag kan tycka samma sak nu, men jag försöker varje dag hålla fast vid det magiska i saker.

[23. Reflektion och värdering: Har femenismen rätt enligt din åsikt? Och är den i så fall ett exempel på antirealism, att världen konstueras i många viktiga hänseenden?]

Visst finns det skillnad mellan könen, men jag ser det inte som om något av dom är högre stående än det andra. Att vi har dom könsroller vi har beror ju på samhället, uppfostran och vad våra kroppar är kapabla till. Men jag anser inte att det fortfarande för alla kvinnor är så att vi endast ses vara kapabla till hushållsarbete och dylikt, utan jag ser där en stor utveckling, även om vi fortfarande ligger lite kvar i det facket.

Jag anser att om vi kvinnor nu försöker "hämnas" på männen och försöker straffa dom för vad deras kön så att säga gjort oss, är vi alltså lika hemska som dom männen som behandlat oss illa. Är det verkligen det vi vill, bara byta roller? Borde vi inte egentligen sträva efter mindre könsroller?


När vi säger att alla människor har lika värde, borde vi också inkludera lika värde mellan könen lite mer, anser jag. Tänk också på att kvinnor, som män faktids ofta tar sina roller och man kan byta roll, om man verkligen vill.

[25. Reflektion och värdering: Har du ett inre liv, delvis skilt från yttervärlden? Är detta liv något annat än det som yttervärlden är? Vilket liv är för dig det viktigaste?]


Jag tror att jag har ett "inre liv" som både är skilt från yttervärlden men samtidigt kopplat till den, jag tror inte det inre är helt separerat från det yttre. Utan att det kanske påverkar varandra. Jag ser det inre livet som tankar, känslor och drömmar och det yttre innerfattar mer familj, vänner, skola osv. Om något i det inre livet är fel, om t ex kärleken krånglar så påverkas alltid det yttre livet och tvärtom. I mitt inre liv tror jag att komplexen om mig själv, självbilden och självförtroendet finns, även min fantasi.

Jag tycker det är viktigt att mitt inre liv är i balans för att mitt yttre ska fungera någorlunda, men samtidigt måste ju världen omkring mig, alla människor och saker också fundera ihop med mig för att mitt inre liv ska må bra.

Det mesta i våra liv är beroende av något annat, jag tror inte att någon känsla eller tanke kan vara ensam.

Tid och evighet

[4. Reflektion och värdering: Anser du att det finns en design i ditt liv? Att du egentligen bör tillbe en skapare?]
Jag tror att det finns ramar som många människor väljer att inte försöka komma ifrån.
Dom nöjer sig med att bara kliva upp på morgonen, gå till sina jobb och leva i vardagen.
Allting annat är för jobbigt, att tänka djupare är onödigt för många och jag tror att enligt dom så är djupt tänkande till för dom som har för mycket tid på sina händer. Ta konsumering som ett exempel; vi är besatta av att ständigt konsumera saker vi tror gör oss lyckliga. Men om vi försöker bryta våra vanliga ramar kanske vi inser hur trivialt konsumering och att äga saker egentligen är.
Jag tror att vi oftast inte bryter ramen, mönstret, designen eller vad man nu väljer att kalla det för att vi helt enkelt är för lata och rädda. Det är våran enkla trygghet.

Jag kan inte säga om jag tycker att man varken behöver eller bör tillbe någon skapare. Det anser jag vara upp till var och en. Visst är det bra för vissa människor att dom har något att tro på, men jag ser också svårigheter att välja tro. Jag tror inte att tillbedjan av skaparen finns med i våran design utan att vi har total frihet där. Vi får alltså själva välja om vi ska tillbe skaparen och hur vi ska se på denne. Jag vet t ex inte om jag kan tro på att dom som inte tillber en skapare skulle hamna i helvetet, för det handlar om val, inte plikter för mig.

Att tro är ingen självklar del av människors liv anser jag. Man väljer själv om man vill tro, vad man vill tro på och hur man visar det. Man kan låtsas vara troende, men det är inte att tro, det är bara teater.

[6. Reflektion och värdering: Anser du att livet är en berättelse? Visa hur du menar! ]


Jag tror att livet är en berättelse om det innebär att vi hela tiden skriver nya sidor i vår egen, världens och andra människors bäcker. Om man ser det på det sättet så hoppas jag att någon kommer läsa i min bok, finna den intressant, vilja läsa vidare och kanske en gång bli medförfattare. Vi kan inte se sidorna längre fram utan kan bara läsa tillbaka ett tag, dock har dom riktigt gamla sidorna redan bleknat lite grann. Du kan läsa lite ur din bok för mig, dela din berättelse, men jag kan inte se det finstilta om du inte lånar mig ditt förstoringsglas. Men jag tror att om man står en författare väldigt nära så kan man ana det finstilta samtidigt som det mer vardagliga blir mer och mer tydligt, utan att man får det berättat.

Jag vet aldrig vad som kommer stå på nästa sida, men jag kan alltid försöka påverka berättelsen, ibland är den spännande, ibland sorgsen, ibland rolig och ibland mest bara massa beskrivningar och dialoger.
Jag anser att vi alla är författare, i vår egen bok vi kallar livet.

[24. Reflektion och värdering: Anser du att berättelser i filmer och romaner är viktiga i ditt liv? Och att du aldrig tröttnar på att höra fler berättelser eller se dem på film?]

Dom är mycket viktiga faktiskt, jag ser mycket på film och serier. Det är skönt att kunna koppla bort sina egna problem en stund, få ta del av någon annans liv helt oberoende av sitt eget engagemang. Man kan ofta också känna att man kan relatera till någon eller några personer i handlingen, oftast då huvudpersonen. På det sättet kanske man kan känna att det ännu finns hopp, att man inte är ensam och att livet går vidare. Dock ska man nog inte fasta i någon serie, film eller roman då det finns risk att man tappar känsla för vad som är verkligt och vad som är fiktion. Men det finns iochförsig risker i nästan allting man gör. Att berätta, lyssna till och sprida vidare historier tror jag helt enkelt hör till vårat naturliga beteende, vi behöver något som tar oss ifrån våran ibland så gråa trista vardag och gör allting magiskt och spännande.
Dock måste vi förnya oss ofta när det gäller berättelser anser jag, annars blir vi lätt uttråkade, speciellt om berättelserna liknar varandra. Vi behöver ständigt ny information, ny spänning, nya äventyr och nya mot och medgångar för karaktärerna. Det kan man se både i det riktiga livet och i TV, film och böcker.


[32. Reflektion och värdering: Anser du att det kanske finns ett Hem någonstans dit alla längtande själar får komma vid tidens slut? Eller dör alla fantasier och berättelser när kroppen dör?]

Jag vet inte längre om jag säkert kan säga att det finns ett liv efter detta, en himmel eller någon plats dit själar kommer efter dom lämnat våra kroppar. Jag vill få tror dock, att fantasier och berättelser lever vidare genom återberättning av andra, men också att dom lever vidare genom reinkarnationen.
Jag tror hellre på att själar lever vidare där dom sig bör, att kanske vissa kommer till något paradis, vissa reinkarneras och andra bara flyter runt tills som hittat sin plats. Och jag tror att alla uppleverser, tankar, fantasier och berättelser vi plockar på oss under våran livtid följer med själen, vart den nu än tar vägen. Själens syfte då? Ja det tror jag inte vi får veta i denna livstid, om vi någonsin får veta. Vi har nog bara ett högre syfte, utan att själva veta om det. Om vi visste kanske det inte skulle fungera.

Jaget

[1. Reflektion och värderng: Anser du att du har en personlig identitet? Är den oföränderlig? Eller förändras den från dag till dag?]


Jag tror att min identitet har någon sorts kärna, men att den formas efter mina upplevelser och känslor, sedan uppfattar ju olika människor mig på olika sätt och kanske därför anser att jag har "olika" identiteter. Jag tror att kärnan är beständig, men att vi ändå kan bli väldigt osäkra på den och det är nog då som vi förändras som mest, när vi söker den och ifrågasätter den. Man kan ju oftast inte säga att man är exakt samma person som man var för ett tag sedan, då man redan har nya erfarenheter och kunskaper som har förändrat det föränderliga runt kärnan och kanske även den.


Folk förändras ständigt runt omkring dig, men förvänta dig inte att dom ska stanna upp och vänta på att du ska förstå, om någon betyder någonting för dig måste du försöka hänga med i utvecklingen och finnas där när dom ifrågasätter sin kärna eller letar efter den, ty du kanske också en dag behöver samma sak. Någon som hjälper dig se vem du är.



[4. Reflektion och värderng: Anser du att det finns något som inte kan beskrivas hos dig själv? Att ingen beskrivning är möjligt att göra av din själs innersta, hjärtat?]

Jag anser att man aldrig till fullo kan beskriva något så mystiskt som själen eller hjärtat. Om jag t ex skulle be någon nära mig beskriva vem jag är skulle dom nog med största säkerhet fundera ett tag sedan räkna upp egenskaper dom tycker om hos mig eller saker jag gör, små saker som tillhör min personlighet. Men är det verkligen en beskrivning av min själ, mitt hjärta? Kanske är det bara hur just den personen uppfattar mig, vad den har sett av mig. Om jag skulle fråga mig själv samma fråga skulle jag nog ändå komma fram till samma svar som dom runtomkring mig. Det går nog helt enkelt inte att förklara någon så djupt och komplicerat som själen och hjärtat, men jag vet inte om jag är så säker på att den bör förklaras heller, jag tror det är meningen att den ska vara ett mysterium. Kanske är det bara meningen att vi ska söka efter den sanningen till vår dödsdag och sedan där få svaret? Är inte livet i stort sätt ett evigt sökande?


[6. Reflektion och vädering: Anser du att du kan lova en annan människa kärlek i nöd och lust tills döden skiljer er åt? Är du densamma 20 år senare? ]


Jag anser att det är fel att lova saker i huvudtaget när det kommer till kärlek, hur vet man att ingenting drastiskt händer under tiden? Om någon är otrogen, ska man då bara acceptera det för att man lovat att älska denne? Eller om kärleken bara svalnar, ska man då ljuga för den personen resten av ens liv tillsammans på grund av ett gammalt löfte? Kärlek är en föränderlig sak, även om den kan vara beständig, jag tror att man istället borde lova att försöka älska varandra i nöd och lust tills döden skiljer en åt. Man bör alltid försöka, försöka att inte ta kärleken och varandra för givet, försöka att alltid vara nära varandra och vara ärlig mot den man älskar.

Kärlek kan slockna lika snabbt som glöden först uppstod men starkare kärlek bör man alltid kämpa för, så länge och så mycket man orkar.

Intro

Min filosofiska biografi

Jag söker efter sanningen och meningen med livet, men mer min personliga.
Den som gäller för mig, inte den universella som så många strävar efter att veta.

Lycka:

Jag anser att vi själva skapar både vår egen lycka och olycka, genom att se på saker på olika sätt. Dock tycker jag man strikt ska skilja på så kallade "lyckokänslor" och lycka i sig.
Många människor tror jag blandar ihop lycka med adrenalinrus och endorfiner som frigörs.
Det är kortvariga "lyckokänslor" som oftast har materiella saker att göra.
Lycka är inte för mig när man i ca 2 minuter blir glad över en ny tröja, om man tror det är lycka har man verkligen missat något.

Olycka är för mig något allt för många människor ser som en trygghet, det är mycket enklare att må dåligt, klamra sig fast vid det och inte ta itu med saker för att man mår dåligt.
Människor har blivit rädda för att vara lyckliga, då vi ser det som något så känsligt att man nästan verkar tro att vi måste förstöra lyckan, för att det kommer ändå inte bli långvarit.

Vi behöver numera ursäkter, anledningar för att vara lyckliga, vi kan inte bara nöja oss med att må bra, utan det måste finnas något konkret som stödjer hur vi mår. T ex ett förhållande eller ett väldigt bra socialt liv. I dagens samhälle får man inte bara må bra, det är nästan bättre att man är olycklig än lycklig enligt vissa, för annars är man bara naiv och kommer därför ändå att bli en av dom olyckliga.

Lycka är också att vara tillfreds med sig själv, andra och världen runtom, men ändå känna att man kan förbättra allt detta. Kanske man inte måste, men man känner att det går.
Jag anser att om man känner sig lycklig är det ingen anledning att bara sätta sig ner och vara nöjd, utan man ska hellre dela den lyckan med andra, kanske försöka bli ännu lyckligare eller iallafall försöka att inte tvivla på den lycka och ifrågasätta den.

För mig är lycka också när man kan göra andra lite lyckligare.

Gud:

Gud är för mig människan eviga sökande, vi söker efter den rätta tron, sätt att komma till himmelen, syndernas förlåtelse och mening med livet, förklaring till lidande osv osv.
Jag anser att vi inte borde behöva bevis, tron kommer ifrån att vi tror, inte att vi tvivlar.
Gud är för många en trygghet, kärlek och hopp. Men för många är Gud också något att skylla på när saker går fel, då "straffar" Gud dom. Vi lägger för mycket tanke i varför saker händer istället för att försöka lösa det som gått fel, acceptera att det hänt och gå vidare.

Gud har för mig ingen fast form, jag ser honom inte som en gammal man med långt vitt hår och skägg, utan för mig finns Gud överallt i alla och allt.

Jag tror Gud delar våra liv och försöker leda oss genom livet, men vi väljer själva om vi ska lyssna eller inte.

Sann kunskap om naturen:

Evolution, den starke överlever, hur kom jorden till, har vi människor verkligen kommit från aporna eller skapades vi som bibeln beskriver Adam&Eva?

Det är bara några tankar som kommer till mig när jag tänker på sann kunskap om naturen.
Men viktigare än allt det där tycker jag är, vad som kommer hända i framtiden.
Kommer vi tömma jorden på dess naturtillgångar och sedan överge planeten för att färdas till nya världar? Kanske är det meningen att allt som händer med jordens natur ska hända?

Jag vet inte men jag tror att i slutändan kommer vi måsta böja oss för den och inte den för oss.

Ett gott liv:

Ett gott liv är för mig när man utan skuld och gnagande tankar kan gå från dag till dag.
När man helt enkelt kan leva vidare utan depression, mobbing eller ensamhet.
Ett gott liv är också vad man gör det till, ibland kan ju livet kännas tungt, men jag tror stenhårt på att man kan göra livet lite enklare genom att försöka ändra attityd till många saker eller bara en liten sak som att göra tråkiga eller jobbiga saker lite roligare genom att anpassa dom till sig själv eller t ex om man ska skriva en uppsats, lyssna på musik man tycker om.

Ett gott liv kan du skapa själv, dock tror jag att man kan behöva lite hjälp på traven av omvärlden.

Ett riktigt moraliskt handlade:

Att handla rätt, men vad är då rätt och orätt?
Vem är du eller jag att döma någons handlingar?
Vi kan bara anpassa oss efter samhällets normer vad gäller moral, att följa lagen, att inte såra någon eller vara en börda för samhället eller någon människa.

Det finns inget riktigt moraliskt handlande, bara olika uppfattningar av det vi kallar rätt och orätt.

[ 1. Reflektion och värdering: Anser du att Europa och Nordamerika står för den högsta kulturen? Bör vår uppfattning och kunskap spridas i världen? ]

Jag anser inte att vi står för den högsta kulturen då jag ser det vanligare i våra delar av världen att vi blir giriga egoistiska och har ack så lätt för att blunda för det som händer runt omkring oss. Visst anser jag att vi borde dela med oss av vår kunskap, men samtidigt att vi borde vara öppna för andra kulturer och deras kunskaper. Vi kan alltid lära oss något av varandra.

Vi har ju massor av "onödig" kunskap som andra bara blir olyckligare av att ha, därför borde vi tänka efter om vi vet för mycket om vissa saker och för lite om massa annat.

Jag ser hellre att vi tar mer del av deras kunskap än dom av våran.

[2. Reflektion och värdering: Anser du att någon del av ditt medvetande kan reinkarneras? Tror du på någon form av vaken tillvaro efter din kropps död?]

Jag tror att själen återföds, men kanske inte hela. Jag tror inte att vi bär med oss alla minnen, iallafall att vi inte kan komma ihåg dom om vi inte är säker på dom, att dom verkligen satte spår. Jag tror att det är därför vi kan känna igen saker och ha minnen från saker som vi inte tror har hänt, för att själen känner igen det och reagerar. Jag tror t ex att vi i våra drömmar ibland återupplever delar eller minnen från gamla liv, jag tror också att det är därför vi kan känna deja vus.

Jag tror att själen flyter runt i inget innan den hittar en ny kropp att återfödas i och att det kanske är då den tappar minnen. Eller så tappar vi kanske dom under födseln eller barndommen.

[3. Reflektion och vädering: Vem håller du med? Anser du att Evagrius och Origines har rätt? Att alltså din själ aldrig har skapats utan alltid funnits? Eller håller du med Rosmini att själen utvecklas genom föräldrarnas dna-information i sperimier och ägg?]

Jag håller nog med båda teorierna, fast jag tror inte själen utvecklas genom dna-information utan jag tror att min själ alltid funnits men att den utvecklas mellan reinkarnationerna. Men jag tror samtidigt att grunden alltid finns kvar men att vi kanske inte väljer att söka efter den.
Jag tror också att det finns själar som kanske väntat flera hundra år på att återfödas, att rätt själ måste återfödas på rätt ställe vid rätt tidpunkt, alla själar har en plats i världen och i tiden.

Jag vet inte om jag anser att det kan födas nya själar, men jag kan tänka mig att så är fallet.
Eftersom jordens befolkning är större nu än för några hundra år sedan, men samtidigt kanske en själ ifrån stenåldern återföds idag.

Min döde farfar kanske blir återfödd i Afrika som flicka.
Vad vet jag.