Aristoteles
Jag gjorde en avgränsning i hans filosofiska tankar till endast hans verklighetsuppfattning.Aristoteles var en grekisk filosof och naturforskare, som elev till Platon och lärare till Alexander den Store berörde han ämnen som filosofi, retorik, biologi, logik, poesi och politik
Tillsammans med Platonismen anses Aristoteles läran inom den klassiska filosofin, och tillsammans med sin lärare Platon och en annan känd filosof Sokrates ses han som en av dom mest betydelsefulla grekiska filosoferna.
Aristoteles hade stor alltså stor betydelse för filosofin, men också för logiken, han la grunden till vårt sätt att se på vetande och kunnande.
Han ansåg att människor av naturen är politiska varelser och det innebär att vi också är sociala varelser, alltså måste vi inkludera sociala överväganden för att förstå människans beteende och behov.
Sättet Aristoteles såg på verkligheten var det som skiljde honom från sin lärare Platon.
Aristoteles menade att det inte finns någonting som är mer verkligt än det som vi får kunskap om genom våra sinnen och det tolkar jag som att våra sinnen inte kan ha fel, om luktsinnet känner doften av en ros, handens känselsinne känner en ros och ögat ser en ros så måste det vara en ros. Våra sinnen kan inte alla tillsammans ha fel, dom kan inte alla inbilla sig.
Enligt honom har alla föremål två samexisterande aspekter, nämligen form (aktualitet) och materia (möjlighet). Han menade att föremålets yttersta beskaffenhet, som alltså är form och materia är sammansatt av de fyra elementen jord, vatten, luft och eld. Varje enskilt föremål tillhör en av dessa element och har sin naturliga plats där. Så om jag t ex skulle ta en sten som domineras av elementet jord så skulle den falla mot universums medlepunk eftersom jord elementet rätta plats är just där.
Även Aristoteles ville förklara mångfalden och förändringen. Han ansåg emellertid inte som Platon att verkligheten var oföränderlig. Aristoteles såg världen som föränderlig men kunde inte förklara varför den såg ut som den gjorde. Varje förändring innebär för Aristoteles en övergång från materia till form och detta sa han var på grund av fyra orsaker. Genom att beskriva dem kan vi också förklara världen.
Den första orsaken är den materiella som utgör själva grunden t ex byggnadsmaterialet till en bil. Sedan kommer den formella (ritningen till bilen). Sedan den verkande (själva byggandet av bilen), och sist men inte minst, den viktigaste orsaken, dvs syftet med hela arbetet. Aristoteles ansåg nämligen att allt i naturen har ett syfte, ett ändamål, och därför kallas hans världsbild teleologisk. Blomman strävar efter att blomma, trädet att bära frukt, stenen att komma i vila i universums medelpunkt och djuren att bli fullvuxna.
Egna åsikter
Jag håller med Aristoteles på allt det jag tagit upp, hans åsikt om verkligheten och att det inte finns någonting som är mer verkligt än det som vi får kunskap om genom våra sinnen håller jag med om nästan till fullo. Jag kan självklart inte var helt säker på detta, men jag vill nog tro att alla våra sinnen inte kan lura oss, hur skulle det då vara?
Jag delar också hans syn på att allt i naturen har ett syfte, inte bara vi människor, dock anser jag att allting inte bara har ett syfte för sig själva men också för allting annat. T ex blommar som strävar efter att blomma fyller också en funktion för bin och humlor som tar dess nektar och gör honung av som vi människor och även vissa djur intar som föda. På så sätt kommer också alla usprungliga syften vidare till andra saker i naturen och får nya betydelser och funktioner.
Ett motargument till hans teorier skulle ju kunna vara speciellt det här som att det inte finns något mer verkligt än det våra sinnen säger oss, för det finns alltid saker som påverkar våra sinnen och låter dom lura oss. T ex om vi är trötta eller berusade kan sinnerna lura oss att tro att saker som inte finns står rakt framför oss, saker kan kännas eller lukta som något helt annat. Så att detta alltid skulle vara sant kanske inte riktigt är sant. Men det är ju bara min åsikt och jag låter nog Aristoteles ha sin ifred, så att han inte förbannar mig från sin grav.