Intro

Min filosofiska biografi

Jag söker efter sanningen och meningen med livet, men mer min personliga.
Den som gäller för mig, inte den universella som så många strävar efter att veta.

Lycka:

Jag anser att vi själva skapar både vår egen lycka och olycka, genom att se på saker på olika sätt. Dock tycker jag man strikt ska skilja på så kallade "lyckokänslor" och lycka i sig.
Många människor tror jag blandar ihop lycka med adrenalinrus och endorfiner som frigörs.
Det är kortvariga "lyckokänslor" som oftast har materiella saker att göra.
Lycka är inte för mig när man i ca 2 minuter blir glad över en ny tröja, om man tror det är lycka har man verkligen missat något.

Olycka är för mig något allt för många människor ser som en trygghet, det är mycket enklare att må dåligt, klamra sig fast vid det och inte ta itu med saker för att man mår dåligt.
Människor har blivit rädda för att vara lyckliga, då vi ser det som något så känsligt att man nästan verkar tro att vi måste förstöra lyckan, för att det kommer ändå inte bli långvarit.

Vi behöver numera ursäkter, anledningar för att vara lyckliga, vi kan inte bara nöja oss med att må bra, utan det måste finnas något konkret som stödjer hur vi mår. T ex ett förhållande eller ett väldigt bra socialt liv. I dagens samhälle får man inte bara må bra, det är nästan bättre att man är olycklig än lycklig enligt vissa, för annars är man bara naiv och kommer därför ändå att bli en av dom olyckliga.

Lycka är också att vara tillfreds med sig själv, andra och världen runtom, men ändå känna att man kan förbättra allt detta. Kanske man inte måste, men man känner att det går.
Jag anser att om man känner sig lycklig är det ingen anledning att bara sätta sig ner och vara nöjd, utan man ska hellre dela den lyckan med andra, kanske försöka bli ännu lyckligare eller iallafall försöka att inte tvivla på den lycka och ifrågasätta den.

För mig är lycka också när man kan göra andra lite lyckligare.

Gud:

Gud är för mig människan eviga sökande, vi söker efter den rätta tron, sätt att komma till himmelen, syndernas förlåtelse och mening med livet, förklaring till lidande osv osv.
Jag anser att vi inte borde behöva bevis, tron kommer ifrån att vi tror, inte att vi tvivlar.
Gud är för många en trygghet, kärlek och hopp. Men för många är Gud också något att skylla på när saker går fel, då "straffar" Gud dom. Vi lägger för mycket tanke i varför saker händer istället för att försöka lösa det som gått fel, acceptera att det hänt och gå vidare.

Gud har för mig ingen fast form, jag ser honom inte som en gammal man med långt vitt hår och skägg, utan för mig finns Gud överallt i alla och allt.

Jag tror Gud delar våra liv och försöker leda oss genom livet, men vi väljer själva om vi ska lyssna eller inte.

Sann kunskap om naturen:

Evolution, den starke överlever, hur kom jorden till, har vi människor verkligen kommit från aporna eller skapades vi som bibeln beskriver Adam&Eva?

Det är bara några tankar som kommer till mig när jag tänker på sann kunskap om naturen.
Men viktigare än allt det där tycker jag är, vad som kommer hända i framtiden.
Kommer vi tömma jorden på dess naturtillgångar och sedan överge planeten för att färdas till nya världar? Kanske är det meningen att allt som händer med jordens natur ska hända?

Jag vet inte men jag tror att i slutändan kommer vi måsta böja oss för den och inte den för oss.

Ett gott liv:

Ett gott liv är för mig när man utan skuld och gnagande tankar kan gå från dag till dag.
När man helt enkelt kan leva vidare utan depression, mobbing eller ensamhet.
Ett gott liv är också vad man gör det till, ibland kan ju livet kännas tungt, men jag tror stenhårt på att man kan göra livet lite enklare genom att försöka ändra attityd till många saker eller bara en liten sak som att göra tråkiga eller jobbiga saker lite roligare genom att anpassa dom till sig själv eller t ex om man ska skriva en uppsats, lyssna på musik man tycker om.

Ett gott liv kan du skapa själv, dock tror jag att man kan behöva lite hjälp på traven av omvärlden.

Ett riktigt moraliskt handlade:

Att handla rätt, men vad är då rätt och orätt?
Vem är du eller jag att döma någons handlingar?
Vi kan bara anpassa oss efter samhällets normer vad gäller moral, att följa lagen, att inte såra någon eller vara en börda för samhället eller någon människa.

Det finns inget riktigt moraliskt handlande, bara olika uppfattningar av det vi kallar rätt och orätt.

[ 1. Reflektion och värdering: Anser du att Europa och Nordamerika står för den högsta kulturen? Bör vår uppfattning och kunskap spridas i världen? ]

Jag anser inte att vi står för den högsta kulturen då jag ser det vanligare i våra delar av världen att vi blir giriga egoistiska och har ack så lätt för att blunda för det som händer runt omkring oss. Visst anser jag att vi borde dela med oss av vår kunskap, men samtidigt att vi borde vara öppna för andra kulturer och deras kunskaper. Vi kan alltid lära oss något av varandra.

Vi har ju massor av "onödig" kunskap som andra bara blir olyckligare av att ha, därför borde vi tänka efter om vi vet för mycket om vissa saker och för lite om massa annat.

Jag ser hellre att vi tar mer del av deras kunskap än dom av våran.

[2. Reflektion och värdering: Anser du att någon del av ditt medvetande kan reinkarneras? Tror du på någon form av vaken tillvaro efter din kropps död?]

Jag tror att själen återföds, men kanske inte hela. Jag tror inte att vi bär med oss alla minnen, iallafall att vi inte kan komma ihåg dom om vi inte är säker på dom, att dom verkligen satte spår. Jag tror att det är därför vi kan känna igen saker och ha minnen från saker som vi inte tror har hänt, för att själen känner igen det och reagerar. Jag tror t ex att vi i våra drömmar ibland återupplever delar eller minnen från gamla liv, jag tror också att det är därför vi kan känna deja vus.

Jag tror att själen flyter runt i inget innan den hittar en ny kropp att återfödas i och att det kanske är då den tappar minnen. Eller så tappar vi kanske dom under födseln eller barndommen.

[3. Reflektion och vädering: Vem håller du med? Anser du att Evagrius och Origines har rätt? Att alltså din själ aldrig har skapats utan alltid funnits? Eller håller du med Rosmini att själen utvecklas genom föräldrarnas dna-information i sperimier och ägg?]

Jag håller nog med båda teorierna, fast jag tror inte själen utvecklas genom dna-information utan jag tror att min själ alltid funnits men att den utvecklas mellan reinkarnationerna. Men jag tror samtidigt att grunden alltid finns kvar men att vi kanske inte väljer att söka efter den.
Jag tror också att det finns själar som kanske väntat flera hundra år på att återfödas, att rätt själ måste återfödas på rätt ställe vid rätt tidpunkt, alla själar har en plats i världen och i tiden.

Jag vet inte om jag anser att det kan födas nya själar, men jag kan tänka mig att så är fallet.
Eftersom jordens befolkning är större nu än för några hundra år sedan, men samtidigt kanske en själ ifrån stenåldern återföds idag.

Min döde farfar kanske blir återfödd i Afrika som flicka.
Vad vet jag.