A1

Ontologi

[19. Reflektion och värdering: Anser du att världen var annorlunda för dig när du var litet barn än vad den är nu? På vilket sätt skiljer den sig? Är det inte samma värld?]
Världen var annorlunda för att jag uppfattade den annorlunda, det man visste då hade någon oftast berättat, man ville veta allt om allting då.

- Nej! Ajabaja Malin, inte peta i eluttaget!

För barn är ju världen väldigt stor och oftast också väldigt läskig, men samtidigt är det mesta också väldigt spännande och roligt. Speciellt spännande och roligt var ju allt man inte fick göra, så är det fortfarande ibland.
Som barn visste man inte mycket om saker som upptar större delen av våra vuxna liv.
Sorg, olycklig kärlek, besvikelse, stress, press och krav.
Man visste bara ungefär vad det innebar, men nu man förstod nog inte, inte till fullo.
Dock undrar jag om våran uppfattningsförmåga vad gäller känslor var bättre eller sämre när vi var mindre.

Små saker var ju ack så stora när man var mindre, bara en sådan sak som att klappa en katt på vägen hem från skolan var jättestort. Det kunde man prata om i vad som måste kännts som en evighet för vuxna och vara helt i extas av lycka över den korta stunden med katten.

Mindre i ålder och storlek innebar också mindre girig, misstänksam och att man såg på människor genom deras beteende än deras utseende, det gjorde mer skillnad att en pojke slog någon än att han hade glasögon.

Ta bara en sak som julafton, då man hade väntat jättelänge och mer och mer intensivt efter att dagarna gick på just den där dagen då den stora läskiga gubben som kallades tomten skulle komma. Man skulle få paket, ha röda rosetter i sitt flätade hår och få ha både finklänning och finskor på sig. Det var stort.
Barn tänker visserligen också mycket på materiella saker, men dom ser det magiska i sakerna tydligare än oss. Jag kommer också ihåg att man uppskattade gåvor mer när man var liten och var nöjd en längre stund jämfört med dom korta sekunderna som oftast drabbar dom flesta vuxna.

När jag var liten var världen vackrare, snällare, renare och en helt underbart spännande plats som jag aldrig ville lämna. Jag vet inte om jag kan tycka samma sak nu, men jag försöker varje dag hålla fast vid det magiska i saker.

[23. Reflektion och värdering: Har femenismen rätt enligt din åsikt? Och är den i så fall ett exempel på antirealism, att världen konstueras i många viktiga hänseenden?]

Visst finns det skillnad mellan könen, men jag ser det inte som om något av dom är högre stående än det andra. Att vi har dom könsroller vi har beror ju på samhället, uppfostran och vad våra kroppar är kapabla till. Men jag anser inte att det fortfarande för alla kvinnor är så att vi endast ses vara kapabla till hushållsarbete och dylikt, utan jag ser där en stor utveckling, även om vi fortfarande ligger lite kvar i det facket.

Jag anser att om vi kvinnor nu försöker "hämnas" på männen och försöker straffa dom för vad deras kön så att säga gjort oss, är vi alltså lika hemska som dom männen som behandlat oss illa. Är det verkligen det vi vill, bara byta roller? Borde vi inte egentligen sträva efter mindre könsroller?


När vi säger att alla människor har lika värde, borde vi också inkludera lika värde mellan könen lite mer, anser jag. Tänk också på att kvinnor, som män faktids ofta tar sina roller och man kan byta roll, om man verkligen vill.

[25. Reflektion och värdering: Har du ett inre liv, delvis skilt från yttervärlden? Är detta liv något annat än det som yttervärlden är? Vilket liv är för dig det viktigaste?]


Jag tror att jag har ett "inre liv" som både är skilt från yttervärlden men samtidigt kopplat till den, jag tror inte det inre är helt separerat från det yttre. Utan att det kanske påverkar varandra. Jag ser det inre livet som tankar, känslor och drömmar och det yttre innerfattar mer familj, vänner, skola osv. Om något i det inre livet är fel, om t ex kärleken krånglar så påverkas alltid det yttre livet och tvärtom. I mitt inre liv tror jag att komplexen om mig själv, självbilden och självförtroendet finns, även min fantasi.

Jag tycker det är viktigt att mitt inre liv är i balans för att mitt yttre ska fungera någorlunda, men samtidigt måste ju världen omkring mig, alla människor och saker också fundera ihop med mig för att mitt inre liv ska må bra.

Det mesta i våra liv är beroende av något annat, jag tror inte att någon känsla eller tanke kan vara ensam.

Tid och evighet

[4. Reflektion och värdering: Anser du att det finns en design i ditt liv? Att du egentligen bör tillbe en skapare?]
Jag tror att det finns ramar som många människor väljer att inte försöka komma ifrån.
Dom nöjer sig med att bara kliva upp på morgonen, gå till sina jobb och leva i vardagen.
Allting annat är för jobbigt, att tänka djupare är onödigt för många och jag tror att enligt dom så är djupt tänkande till för dom som har för mycket tid på sina händer. Ta konsumering som ett exempel; vi är besatta av att ständigt konsumera saker vi tror gör oss lyckliga. Men om vi försöker bryta våra vanliga ramar kanske vi inser hur trivialt konsumering och att äga saker egentligen är.
Jag tror att vi oftast inte bryter ramen, mönstret, designen eller vad man nu väljer att kalla det för att vi helt enkelt är för lata och rädda. Det är våran enkla trygghet.

Jag kan inte säga om jag tycker att man varken behöver eller bör tillbe någon skapare. Det anser jag vara upp till var och en. Visst är det bra för vissa människor att dom har något att tro på, men jag ser också svårigheter att välja tro. Jag tror inte att tillbedjan av skaparen finns med i våran design utan att vi har total frihet där. Vi får alltså själva välja om vi ska tillbe skaparen och hur vi ska se på denne. Jag vet t ex inte om jag kan tro på att dom som inte tillber en skapare skulle hamna i helvetet, för det handlar om val, inte plikter för mig.

Att tro är ingen självklar del av människors liv anser jag. Man väljer själv om man vill tro, vad man vill tro på och hur man visar det. Man kan låtsas vara troende, men det är inte att tro, det är bara teater.

[6. Reflektion och värdering: Anser du att livet är en berättelse? Visa hur du menar! ]


Jag tror att livet är en berättelse om det innebär att vi hela tiden skriver nya sidor i vår egen, världens och andra människors bäcker. Om man ser det på det sättet så hoppas jag att någon kommer läsa i min bok, finna den intressant, vilja läsa vidare och kanske en gång bli medförfattare. Vi kan inte se sidorna längre fram utan kan bara läsa tillbaka ett tag, dock har dom riktigt gamla sidorna redan bleknat lite grann. Du kan läsa lite ur din bok för mig, dela din berättelse, men jag kan inte se det finstilta om du inte lånar mig ditt förstoringsglas. Men jag tror att om man står en författare väldigt nära så kan man ana det finstilta samtidigt som det mer vardagliga blir mer och mer tydligt, utan att man får det berättat.

Jag vet aldrig vad som kommer stå på nästa sida, men jag kan alltid försöka påverka berättelsen, ibland är den spännande, ibland sorgsen, ibland rolig och ibland mest bara massa beskrivningar och dialoger.
Jag anser att vi alla är författare, i vår egen bok vi kallar livet.

[24. Reflektion och värdering: Anser du att berättelser i filmer och romaner är viktiga i ditt liv? Och att du aldrig tröttnar på att höra fler berättelser eller se dem på film?]

Dom är mycket viktiga faktiskt, jag ser mycket på film och serier. Det är skönt att kunna koppla bort sina egna problem en stund, få ta del av någon annans liv helt oberoende av sitt eget engagemang. Man kan ofta också känna att man kan relatera till någon eller några personer i handlingen, oftast då huvudpersonen. På det sättet kanske man kan känna att det ännu finns hopp, att man inte är ensam och att livet går vidare. Dock ska man nog inte fasta i någon serie, film eller roman då det finns risk att man tappar känsla för vad som är verkligt och vad som är fiktion. Men det finns iochförsig risker i nästan allting man gör. Att berätta, lyssna till och sprida vidare historier tror jag helt enkelt hör till vårat naturliga beteende, vi behöver något som tar oss ifrån våran ibland så gråa trista vardag och gör allting magiskt och spännande.
Dock måste vi förnya oss ofta när det gäller berättelser anser jag, annars blir vi lätt uttråkade, speciellt om berättelserna liknar varandra. Vi behöver ständigt ny information, ny spänning, nya äventyr och nya mot och medgångar för karaktärerna. Det kan man se både i det riktiga livet och i TV, film och böcker.


[32. Reflektion och värdering: Anser du att det kanske finns ett Hem någonstans dit alla längtande själar får komma vid tidens slut? Eller dör alla fantasier och berättelser när kroppen dör?]

Jag vet inte längre om jag säkert kan säga att det finns ett liv efter detta, en himmel eller någon plats dit själar kommer efter dom lämnat våra kroppar. Jag vill få tror dock, att fantasier och berättelser lever vidare genom återberättning av andra, men också att dom lever vidare genom reinkarnationen.
Jag tror hellre på att själar lever vidare där dom sig bör, att kanske vissa kommer till något paradis, vissa reinkarneras och andra bara flyter runt tills som hittat sin plats. Och jag tror att alla uppleverser, tankar, fantasier och berättelser vi plockar på oss under våran livtid följer med själen, vart den nu än tar vägen. Själens syfte då? Ja det tror jag inte vi får veta i denna livstid, om vi någonsin får veta. Vi har nog bara ett högre syfte, utan att själva veta om det. Om vi visste kanske det inte skulle fungera.

Jaget

[1. Reflektion och värderng: Anser du att du har en personlig identitet? Är den oföränderlig? Eller förändras den från dag till dag?]


Jag tror att min identitet har någon sorts kärna, men att den formas efter mina upplevelser och känslor, sedan uppfattar ju olika människor mig på olika sätt och kanske därför anser att jag har "olika" identiteter. Jag tror att kärnan är beständig, men att vi ändå kan bli väldigt osäkra på den och det är nog då som vi förändras som mest, när vi söker den och ifrågasätter den. Man kan ju oftast inte säga att man är exakt samma person som man var för ett tag sedan, då man redan har nya erfarenheter och kunskaper som har förändrat det föränderliga runt kärnan och kanske även den.


Folk förändras ständigt runt omkring dig, men förvänta dig inte att dom ska stanna upp och vänta på att du ska förstå, om någon betyder någonting för dig måste du försöka hänga med i utvecklingen och finnas där när dom ifrågasätter sin kärna eller letar efter den, ty du kanske också en dag behöver samma sak. Någon som hjälper dig se vem du är.



[4. Reflektion och värderng: Anser du att det finns något som inte kan beskrivas hos dig själv? Att ingen beskrivning är möjligt att göra av din själs innersta, hjärtat?]

Jag anser att man aldrig till fullo kan beskriva något så mystiskt som själen eller hjärtat. Om jag t ex skulle be någon nära mig beskriva vem jag är skulle dom nog med största säkerhet fundera ett tag sedan räkna upp egenskaper dom tycker om hos mig eller saker jag gör, små saker som tillhör min personlighet. Men är det verkligen en beskrivning av min själ, mitt hjärta? Kanske är det bara hur just den personen uppfattar mig, vad den har sett av mig. Om jag skulle fråga mig själv samma fråga skulle jag nog ändå komma fram till samma svar som dom runtomkring mig. Det går nog helt enkelt inte att förklara någon så djupt och komplicerat som själen och hjärtat, men jag vet inte om jag är så säker på att den bör förklaras heller, jag tror det är meningen att den ska vara ett mysterium. Kanske är det bara meningen att vi ska söka efter den sanningen till vår dödsdag och sedan där få svaret? Är inte livet i stort sätt ett evigt sökande?


[6. Reflektion och vädering: Anser du att du kan lova en annan människa kärlek i nöd och lust tills döden skiljer er åt? Är du densamma 20 år senare? ]


Jag anser att det är fel att lova saker i huvudtaget när det kommer till kärlek, hur vet man att ingenting drastiskt händer under tiden? Om någon är otrogen, ska man då bara acceptera det för att man lovat att älska denne? Eller om kärleken bara svalnar, ska man då ljuga för den personen resten av ens liv tillsammans på grund av ett gammalt löfte? Kärlek är en föränderlig sak, även om den kan vara beständig, jag tror att man istället borde lova att försöka älska varandra i nöd och lust tills döden skiljer en åt. Man bör alltid försöka, försöka att inte ta kärleken och varandra för givet, försöka att alltid vara nära varandra och vara ärlig mot den man älskar.

Kärlek kan slockna lika snabbt som glöden först uppstod men starkare kärlek bör man alltid kämpa för, så länge och så mycket man orkar.

Intro

Min filosofiska biografi

Jag söker efter sanningen och meningen med livet, men mer min personliga.
Den som gäller för mig, inte den universella som så många strävar efter att veta.

Lycka:

Jag anser att vi själva skapar både vår egen lycka och olycka, genom att se på saker på olika sätt. Dock tycker jag man strikt ska skilja på så kallade "lyckokänslor" och lycka i sig.
Många människor tror jag blandar ihop lycka med adrenalinrus och endorfiner som frigörs.
Det är kortvariga "lyckokänslor" som oftast har materiella saker att göra.
Lycka är inte för mig när man i ca 2 minuter blir glad över en ny tröja, om man tror det är lycka har man verkligen missat något.

Olycka är för mig något allt för många människor ser som en trygghet, det är mycket enklare att må dåligt, klamra sig fast vid det och inte ta itu med saker för att man mår dåligt.
Människor har blivit rädda för att vara lyckliga, då vi ser det som något så känsligt att man nästan verkar tro att vi måste förstöra lyckan, för att det kommer ändå inte bli långvarit.

Vi behöver numera ursäkter, anledningar för att vara lyckliga, vi kan inte bara nöja oss med att må bra, utan det måste finnas något konkret som stödjer hur vi mår. T ex ett förhållande eller ett väldigt bra socialt liv. I dagens samhälle får man inte bara må bra, det är nästan bättre att man är olycklig än lycklig enligt vissa, för annars är man bara naiv och kommer därför ändå att bli en av dom olyckliga.

Lycka är också att vara tillfreds med sig själv, andra och världen runtom, men ändå känna att man kan förbättra allt detta. Kanske man inte måste, men man känner att det går.
Jag anser att om man känner sig lycklig är det ingen anledning att bara sätta sig ner och vara nöjd, utan man ska hellre dela den lyckan med andra, kanske försöka bli ännu lyckligare eller iallafall försöka att inte tvivla på den lycka och ifrågasätta den.

För mig är lycka också när man kan göra andra lite lyckligare.

Gud:

Gud är för mig människan eviga sökande, vi söker efter den rätta tron, sätt att komma till himmelen, syndernas förlåtelse och mening med livet, förklaring till lidande osv osv.
Jag anser att vi inte borde behöva bevis, tron kommer ifrån att vi tror, inte att vi tvivlar.
Gud är för många en trygghet, kärlek och hopp. Men för många är Gud också något att skylla på när saker går fel, då "straffar" Gud dom. Vi lägger för mycket tanke i varför saker händer istället för att försöka lösa det som gått fel, acceptera att det hänt och gå vidare.

Gud har för mig ingen fast form, jag ser honom inte som en gammal man med långt vitt hår och skägg, utan för mig finns Gud överallt i alla och allt.

Jag tror Gud delar våra liv och försöker leda oss genom livet, men vi väljer själva om vi ska lyssna eller inte.

Sann kunskap om naturen:

Evolution, den starke överlever, hur kom jorden till, har vi människor verkligen kommit från aporna eller skapades vi som bibeln beskriver Adam&Eva?

Det är bara några tankar som kommer till mig när jag tänker på sann kunskap om naturen.
Men viktigare än allt det där tycker jag är, vad som kommer hända i framtiden.
Kommer vi tömma jorden på dess naturtillgångar och sedan överge planeten för att färdas till nya världar? Kanske är det meningen att allt som händer med jordens natur ska hända?

Jag vet inte men jag tror att i slutändan kommer vi måsta böja oss för den och inte den för oss.

Ett gott liv:

Ett gott liv är för mig när man utan skuld och gnagande tankar kan gå från dag till dag.
När man helt enkelt kan leva vidare utan depression, mobbing eller ensamhet.
Ett gott liv är också vad man gör det till, ibland kan ju livet kännas tungt, men jag tror stenhårt på att man kan göra livet lite enklare genom att försöka ändra attityd till många saker eller bara en liten sak som att göra tråkiga eller jobbiga saker lite roligare genom att anpassa dom till sig själv eller t ex om man ska skriva en uppsats, lyssna på musik man tycker om.

Ett gott liv kan du skapa själv, dock tror jag att man kan behöva lite hjälp på traven av omvärlden.

Ett riktigt moraliskt handlade:

Att handla rätt, men vad är då rätt och orätt?
Vem är du eller jag att döma någons handlingar?
Vi kan bara anpassa oss efter samhällets normer vad gäller moral, att följa lagen, att inte såra någon eller vara en börda för samhället eller någon människa.

Det finns inget riktigt moraliskt handlande, bara olika uppfattningar av det vi kallar rätt och orätt.

[ 1. Reflektion och värdering: Anser du att Europa och Nordamerika står för den högsta kulturen? Bör vår uppfattning och kunskap spridas i världen? ]

Jag anser inte att vi står för den högsta kulturen då jag ser det vanligare i våra delar av världen att vi blir giriga egoistiska och har ack så lätt för att blunda för det som händer runt omkring oss. Visst anser jag att vi borde dela med oss av vår kunskap, men samtidigt att vi borde vara öppna för andra kulturer och deras kunskaper. Vi kan alltid lära oss något av varandra.

Vi har ju massor av "onödig" kunskap som andra bara blir olyckligare av att ha, därför borde vi tänka efter om vi vet för mycket om vissa saker och för lite om massa annat.

Jag ser hellre att vi tar mer del av deras kunskap än dom av våran.

[2. Reflektion och värdering: Anser du att någon del av ditt medvetande kan reinkarneras? Tror du på någon form av vaken tillvaro efter din kropps död?]

Jag tror att själen återföds, men kanske inte hela. Jag tror inte att vi bär med oss alla minnen, iallafall att vi inte kan komma ihåg dom om vi inte är säker på dom, att dom verkligen satte spår. Jag tror att det är därför vi kan känna igen saker och ha minnen från saker som vi inte tror har hänt, för att själen känner igen det och reagerar. Jag tror t ex att vi i våra drömmar ibland återupplever delar eller minnen från gamla liv, jag tror också att det är därför vi kan känna deja vus.

Jag tror att själen flyter runt i inget innan den hittar en ny kropp att återfödas i och att det kanske är då den tappar minnen. Eller så tappar vi kanske dom under födseln eller barndommen.

[3. Reflektion och vädering: Vem håller du med? Anser du att Evagrius och Origines har rätt? Att alltså din själ aldrig har skapats utan alltid funnits? Eller håller du med Rosmini att själen utvecklas genom föräldrarnas dna-information i sperimier och ägg?]

Jag håller nog med båda teorierna, fast jag tror inte själen utvecklas genom dna-information utan jag tror att min själ alltid funnits men att den utvecklas mellan reinkarnationerna. Men jag tror samtidigt att grunden alltid finns kvar men att vi kanske inte väljer att söka efter den.
Jag tror också att det finns själar som kanske väntat flera hundra år på att återfödas, att rätt själ måste återfödas på rätt ställe vid rätt tidpunkt, alla själar har en plats i världen och i tiden.

Jag vet inte om jag anser att det kan födas nya själar, men jag kan tänka mig att så är fallet.
Eftersom jordens befolkning är större nu än för några hundra år sedan, men samtidigt kanske en själ ifrån stenåldern återföds idag.

Min döde farfar kanske blir återfödd i Afrika som flicka.
Vad vet jag.